Mugshotsen, de amerikanska förbrytarfotona som tas när en person gripits av polisen och förs till häktet, har via medier och populärkultur blivit ett fenomen. Dennis Mohrs dokumentär American Mugshot (Kanada 2014) undersöker den kulturella betydelsen av dessa porträtt, som ursprungligen var tänkta som ett hjälpmedel i polisarbetet och även att ha en brottsförebyggande effekt. Numera har de också ett underhållnings- och konstnärligt värde. I USA är förbrytarfoton offentliga, och alla som haffats av snuten fotograferas både framifrån och i profil, från de grövsta och grymmaste gärningar till smärre förseelser.
Det finns sajter och tidningar som sprider dessa foton, inte bara av gripna kändisar utan även av ickeoffentliga personer. Här kan nyfikna hitta sina grannar och bekanta, och gotta sig i personens ansiktsuttryck i ertappningens förnedrande ögonblick. Ibland censureras namnet och det misstänkta brottet, ibland inte. De ansvariga sticker inte under stol med skvallervärdet. Men även kritiska röster påpekar att det är fråga om exploatering av mänsklig tragedi. Medverkar gör även personer som berättar hur de påverkats av att deras bild spridits.
Det finns också hängivna samlare av dessa foton, som betraktar dem som konst. Ju äldre mugshot desto värdefullare, moderna bilder har inte samma vintageatmosfär som de gamla svartvita. En samlare fäster sig särskilt vid det iögonenfallande och avvikande i personernas utseende. En del foton är djupt berörande medan andra kan ha en komisk effekt. Ofta är det uppenbart att den som stått bakom kameran varit en skicklig porträttfotograf. Varje förbrytarfoto är en berättelse om ett människoöde.
En del ser bilderna som ett viktigt kulturarv som bör bevaras för eftervärlden, en dokumentation av mänsklig mångfald och samhällets förändring i kläder och frisyrer. En bank av bilder som inte hade funnits utan polisens förbrytarfoton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar