– Kris är en tuff organisation. Många av oss ”är gata”, men vi är ödmjuka.

Hälsning kan vara på liv och död

SÄNKA GARDEN I den kriminella världen är en nonchalant hälsning inte bara oartig, den kan vara livsfarlig och räcka för att någon ska ta fram yxan. Men hälsningar kan också få människor att sänka garden, det vet man på Kris. 

Åtta personer har slagit sig ner i sofforna och berättar i tur och ordning hur helgen varit. En har sovit dåligt, en annan är glad över att ha mött en barndomsvän och en tredje är tillbaka efter ett återfall i drogmissbruk, tacksam över att ha överlevt och påtagligt skakad över insikten att ett återfall till förmodligen betyder döden. Det är måndag morgon i Kris Stockholms lokaler på Söder. Kriminellas revansch i samhället är en ideell förening där före detta kriminella och missbrukare hjälper varandra tillbaka in i samhället.

När de skiljs åt efter morgonsamlingen ger de varandra varma kramar. Även männen kramar om varandra utan den annars så vanliga dunken i ryggen.
– Jag har aldrig fått så många kramar i hela mitt liv som här. Det här behöver jag, jag mår så bra av det, säger Anitha som är ekonomiassistent på Kris.

Jacob, 37 år, jobbar på Kris Stockholm med att motivera andra, föreläsa och ha stödkontakter. Han berättar om tiden när han rörde sig i den kriminella världen med sin speciella vett och etikett. Det gällde att veta vem man skulle resa sig för när man hälsade, när det var läge att introducera en kompis och vad man riskerade om man struntade i att hälsa.
– En hälsning var alltid respekt. Om man hälsade på alla utom en, klart att det var en diss, säger Jacob.
Eric, 25 år, är aktiv i Unga Kris. Han berättar om en episod från sitt tidigare liv då det höll på att sluta riktigt illa.
– Det var en kille från England som var här i Sverige hos några bekanta. Jag gjorde som vi brukar göra mot vänner ibland och skämtade. Jag skulle hämta en bärs och klappade honom på huvudet när jag gick förbi – han drog en yxa direkt. Jag höll på att dö där. Det var tur att mina vänner var där för jag kan inte engelska. Mina polare förklarade och förhandlade, säger Eric.
Jacob berättar om åren i fängelse då hälsandet var ett effektivt sätt att styra stämningen på avdelningen.
– Ena dagen kunde vi vara vänner med vakterna. Nästa dag kunde vi ta ett gemensamt beslut att vi inte skulle hälsa på dem. Det kunde bero på att någon av oss på avdelningen inte fick träffa sin flickvän eller något annat vi tyckte var orättvist. Då skapade vi en spänd stämning på avdelningen. Vakterna styr avdelningen. Fast vi kunde göra så att de mådde riktigt dåligt på jobbet genom att vara otrevliga. Det är politik.
Även på Kris styrs stämningen med hälsningar, men här är politiken en annan.
– Kris är en tuff organisation. Många av oss ”är gata”, men vi är ödmjuka. Vi försöker bemöta folk på ett bra sätt, vem som än kommer in. Det kan vara någon som gått fram och tillbaka utanför och tänkt att ”nu ska jag bryta mitt kriminella liv”. Man vet aldrig vilka som stiger in genom dörren: poliser, studenter, socialsekreterare, knarkare, gängmedlemmar. Man räcker alltid fram handen, säger Jacob.
En man, medelålders före detta narkoman och kriminell, som har suttit lite vid sidan av och lyssnat på intervjun, bryter in och säger ”ett bra sätt att skala av den hårda fasaden, att kramas.”
Det är mycket kramar på Kris. Det bekräftar Christer Karlsson, som var med och grundade organisationen 1997. Han tycks fortfarande ha bredaste bringan, tjockaste halslänken, färggrannaste tatueringarna och största klockan av alla. Han brukar vänligt retas och peta på folk med fingret eller uppmana någon att försöka ta sig ur hans handslag. Det lekfulla avväpnar.
– På den tiden man var aktiv var hälsandet ganska avståndstagande, man nickade bara – ”Tja”. Det var inte som nu när man har en gemenskap där vi alla kramar varandra, säger han.
När Christer Karlsson varit utomlands har det hänt att män gjort tecken genom att hålla ihop respektive hands pekfinger och långfinger och korsa dem, som ett galler.
– Det är för att visa att de är som jag, de har också suttit i fängelse. Tjenare liksom. Vi kan kanske inte prata, men vi känner att vi tillhör samma kategori.
Joseline, 33 år, är ansvarig för kvinnogruppen på Kris Stockholm och har för vana att hälsa på de flesta med en kram. På den tiden hon missbrukade droger och rörde sig i kriminella kretsar såg det annorlunda ut.
– Jag umgicks mest med killar och då blev det att man hälsade som de, tog i hand och dunkade i ryggen med knytnäve.
Joseline är född i Uganda och är därifrån van vid ett helt annat sätt att hälsa. Om den svenska hälsningsceremonin i sitt basutförande är över på två sekunder – ”Hej”. ”Hej” – så tar den betydligt längre tid i Uganda.
– Vi har ritualer kring hur man ska hälsa på vem. Det är helt olika hälsningar om någon är äldre eller yngre, gift eller ogift. I Uganda ska tjejer gå ner på knä när vi hälsar, även om man är på bussen, om den man träffar är äldre. Den som är yngre ska helst inte titta den äldre i ögonen, det är ett sätt att visa respekt.
På landsbygden har man en lång ritual som utförs även om man träffades så sent som i går.
– Man ska fråga bland annat ”Hur mår du?”, ”Har du sovit gott”, ”Är du stark?”, ”Känner du dig närvarande?”, ”Har det hänt något nytt i din familj eller i ditt liv?” Så ska man svara på det och hälsa på samma sätt tillbaka.
– Det är tidskrävande att hälsa som man gör i Uganda, men det visar väldigt mycket respekt. Att man verkligen bryr sig.
För Joseline var det till en början inte naturligt att hälsa med en kram.
– Det kändes jättekonstigt att gå runt och krama andra. När jag gick i högstadiet kom kindpussarna. Det var så vi hälsade i tjejgänget. Det kändes konstigt det också, men man vande sig. Det är ändå ett sätt att visa att man hör ihop.

I somras var hon kampanjarbetare för Kristdemokraterna och träffade många politiker.
– Det var ju andra sidan havet kändes det som, jag är inte van vid sånt folk, de som haft det bra hela livet. Jag känner mig stel och obekväm, men det gäller att hålla sig över vattenytan. Jag försöker vara mig själv och vara väldigt artig, det håller längst.

Eric är uppvuxen i stadsdelen Skäggetorp i Linköping och kan också berätta om möten där han känt sig obekväm.
– När jag kommer till finare folk, jag har ingen aning om hur jag ska bete mig där. Vi är uppdelade i klasser, vi i vanlig arbetarklass är som myror i deras ögon. När jag klev in i ett hus för första gången, en villa – wow. För jag kommer från en förort, jag är inte van vid sånt där. Det blir värsta grejen för mig. Jag visste inte hur jag skulle hälsa på folk när jag kom dit första gången. Jag kommer inte ihåg hur jag gjorde.

Jacob säger att han kan känna igen sig i det Eric berättar.
– Men jag tycker att ett handslag räcker för det mesta, om jag till exempel träffar en lärare eller en orolig förälder. Eller när jag går på en finare middag, ett leende och ett handslag – det kommer du långt med.

– Jag har lärt mig det den hårda vägen att man måste vara sig själv i alla situationer. Jag har suttit två gånger i fängelse och där kan jag inte säga att jag inte ska umgås med en person jag ska sitta en längre tid med. Jag hälsade på alla som kom nya, men det fanns brott som man såg ner på och då slutade man kanske att hälsa.

 http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsning-kan-vara-pa-liv-och-dod_4125205.svd