Folk knarkar för att ha kul

Alexander Bard: Vi måste lära oss skilja mellan bruk och missbruk

Den svenska knarkdebatten beskrivs bäst som en förvirrad dans runt en fråga som ingen vågar ställa: Varför knarkar folk? Varför går vuxna, myndiga, vettiga människor genom det avsevärda besväret att skaffa sig och frivilligt proppa i sig narkotika? Trots alla hälsovarningar och hot om stränga straff?

Människor sägs ta knark för att de har fått för sig att det är ballt, för att de har lurats att testa av elaka främlingar eller är utsatta för grupptryck, för att de är djupt deprimerade, eller drabbats av tillfällig sinnesförvirring. Vi får höra dessa falska tirader när avdankade rockstjärnor, Dramatenskådisar eller Stureplanstjejer blir tagna med fingrarna i knarkpåsarna.

Ingen av dessa bortförklaringar håller eftersom de alla bygger på den uppenbara lögnen – att knarkandet skulle vara ett engångsbeteende. Det är det ju inte alls. En halv miljon svenskar tar knark regelbundet. Räknar vi in charterknarkandet på utlandssemestrarna växer siffran snabbt över miljonen. Dessutom är knarkandet varken något storstadsfenomen eller någon ungdomssynd, det är utbrett både i landet och långt upp i åldrarna.
Så varför knarkar folk, egentligen?


En krogkväll blir inte glamorösare för att man tar kokain till alkoholen, den blir roligare. Det är ingen verklighetsflykt att ta ecstasy på ett dansgolv, det är ett sätt att höja upplevelsen av den pumpande musiken när man dansar med kompisar som man vill tycka om. Man röker inte på hemma i vardagssoffan för att man är djupt deprimerad, utan för att det gör en tråkig kväll rolig. Man tar inte LSD för att en elak främling droppat en tab i folkölen, man tar LSD högst medvetet för att det är häftigt med ett dygn då tillvaron med kompisarna förvandlas till ett mentalt äventyr. Att berusa sig är ett tidlöst sätt att göra sig själv mänsklig. Folk knarkar helt enkelt för att de trycker att det är roligt, det är dags att fatta det! Vi måste bygga en ny narkotikapolitik som utgår från detta faktum i stället för en massa barnsliga lögner.


Politikerna påstår att vi i Sverige är duktiga på att bekämpa narkotikan. Ögonen lyser när de berättar om alla skattemiljoner de slänger på sin älskade nolltolerans. De skryter med att vår repressiva politik fungerar. Det stämmer inte alls. Det enda vi är duktiga på i Sverige är att skrämma livet ur våra barn med kostsam antiknarkhets. Antiknarklobbyn får åtskilliga miljoner varje år för sin allt desperatare och ihåligare propaganda (narkotikafrågan är den enda politiska frågan där vi tvingas betala för att bli pådyvlade en synnerligen ogrundad åsikt). Extra patetiskt blir det förstås när de sunda ungarna kringgår propagandan och går till Wikipedia på sina mobiler för att själva ta reda på vad knark är. Då blir politikerna sura och hotar med massdrogtester och knarkhundar på skolgårdarna. Som om hot och repressalier skulle kunna få barn att tro på lögner.

Resultatet är nämligen bara att svenskarna väntar litet längre med narkotikadebuten än i grannländerna. För när vi svenskar väl sätter igång att knarka gör vi det med besked, och det i sin tur med tragiska konsekvenser. Just på grund av den repressiva politiken – där människor som får problem med missbruk inte vågar söka hjälp för att de är rädda att bli kastade i fängelse – har vi faktiskt fler, inte färre tunga missbrukare än resten av Europa. Sverige har exempelvis betydligt fler tunga narkomaner än det liberalare Holland, trots vår betydligt mindre folkmängd. I stället för att skryta med att vi lyckas skrämma vettet ur våra barn borde vi kanske fokusera oss på att hjälpa de betydligt äldre missbrukarna ur deras missbruk? Landstingen klubbar äntligen igenom sprutbytesprogram, det är helt rätt väg att gå.

Vi behöver mer av denna pragmatiska socialpolitik i stället för det moraliserande nolltoleranstjabblet. Narkotikamissbruk är ett medicinskt och inte ett moraliskt dilemma.

Vi måste lära oss att skilja mellan bruk och missbruk. Man blir inte missbrukare för att man testar en drog. Man blir inte ens missbrukare för att man tar en drog regelbundet. Av den halv miljon svenskar som tar droger regelbundet är det betydligt färre än 10 procent som uppvisar en missbruksproblematik.

Det är alltså lättare att bli alkoholist än narkotikamissbrukare. Om vi följde resten av Europa och avkriminaliserade eget bruk skulle de brukare som är på väg in i missbruk snabbt kunna söka och få hjälp innan deras liv förstörs.

Om vi dessutom tog bort den fredliga drogen cannabis från listan över juridiska hatobjekt skulle enorma resurser kunna frigöras till att bekämpa de gissel som är bovarna bakom det tunga missbruket: opiaterna och de tunga amfetaminerna. Genom att vuxet, ansvarsfullt och vetenskapligt lära oss att skilja mellan bruk och missbruk och mellan drog och drog, skulle vi äntligen kunna få en fungerande narkotikapolitik värd namnet. Och kunna lägga våra skattepengar på annat än den dyrbara och destruktiva kamp mot väderkvarnar vi tragiskt nog har ägnat oss åt nu i över 40 år.  

Fatta läget!

http://www.aftonbladet.se/debatt/article12348531.ab