P3 Dokumentär berättar om tipsen, polisens utredning, och revirbråket mellan länspolisen och rikskrim som fick konsekvenser som påverkade serbisk och svensk polis relationer. Och så berättar vi naturligtvis om själva rånet. En fräck och spektakulär kupp som saknar motstycke i svensk brottshistoria – men som satte djupa spår i de människor som arbetade i värdedepån.
För P3 Dokumentär väljer också Alexander Eriksson att ge en exklusiv intervju. Han är dömd för att ha flugit helikoptern under rånet men har hela tiden hävdat att han är oskyldig. I P3 Dokumentär berättar han om felen som han anser gjordes under rättegångarna och om den nya bevisningen som han lämnade in i sin resningsansökan till Högsta Domstolen 12 juni 2013 - i onsdags.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/205860?programid=2519
Sanningen om helikopterrånet
I gryningen landar fyra män på taket till G4S värdedepå i Västberga.
Trots att polisen känt till rånet lyckas man inte stoppa det - och tvingas dessutom titta på när det begås.
Inuti värdedepån lyckas de anställda fly rånarna med några få ögonblicks marginal innan de spränger sig in och sedan flyger i väg med 39 miljoner kronor.
Allt inom loppet av 30 minuter.
Trots att polisen känt till rånet lyckas man inte stoppa det - och tvingas dessutom titta på när det begås.
Inuti värdedepån lyckas de anställda fly rånarna med några få ögonblicks marginal innan de spränger sig in och sedan flyger i väg med 39 miljoner kronor.
Allt inom loppet av 30 minuter.
Klockan är 04.40 på morgonen den 23 september 2009 när tältduken som utgör en flyghangar i Norrtälje skärs upp med Morakniv.
En helikopter av typen Bell 206 Jet Ranger rullas ut ur byggnaden och lyfter.
Vid universitetsområdet i Stockholm går den ned för landning.
Tre män kliver ombord. Med sig har de stegar, postsäckar med påsydda handtag samt automatvapen och sprängmedel.
En helikopter av typen Bell 206 Jet Ranger rullas ut ur byggnaden och lyfter.
Vid universitetsområdet i Stockholm går den ned för landning.
Tre män kliver ombord. Med sig har de stegar, postsäckar med påsydda handtag samt automatvapen och sprängmedel.
05.18 går piloten ner för landning igen.
Det pyramidformade glastaket på G4S värdedepå är upplyst och väl synligt.
Nu går allt snabbt.
De tre männen hoppar ut. En glasruta forceras och med hjälp av stegarna tar man sig ner i lokalen.
Rånarna vet redan att den största mängden pengar vid denna tid på dygnet inte förvaras i valvet längst ner i byggnaden utan i uppräkningslokalen där anställda på G4S just nu arbetar med att placera 100 miljoner kronor i säkerhetsboxar.
På våningsplan sex spränger rånarna sönder en armerad glasruta. Den första av tre explosioner som tar dem närmare uppräkningsrummet.
05.19 blir det uppenbart att planeringen innefattar långt mer än själva rånet av värdedepån.
I Huddinge är tjänstgörande poliser på väg att avsluta nattens arbetspass när larmet går om det pågående rånet och de kastar sig i sina bilar.
På väg mot G4S-depån tvingas de dock stanna upp.
Här, och på fyra andra vägsträckor som leder till brottsplatsen, har fotanglar i form av kedjor med fastsvetsade skruvar spänts över vägbanan och säkrats med hänglås. De ska hindra polisen att nå fram innan rånet är genomfört.
När polisens helikoptrar beordras upp i luften från sin bas i Myttinge på Värmdö tar det stopp även där.
Utryckningspersonalen möts av en väska med en blinkande lampa, som inte kan tolkas som något annat än en sprängladdning.
Kodlåset till byggnaden har slagits sönder med yxa.
Helikoptrarna förblir på marken och dyrbara minuter och sekunder rinner polisen ur händerna.
Med dragna tjänstevapen tvingas de poliser som tagit sig fram till värdedepån fästa blicken på helikoptern som hovrar ovanför taket och agera åskådare till det pågående rånet.
Det smäller igen.
Rånarna har utlöst en andra sprängladdning, för att ta sig igenom en branddörr, inne i värdedepån.
För delar av polisen kommer allt som nu utspelar sig frustrerande nog inte som någon överraskning.
Det stämmer i allra högsta grad överens med vad man blivit tipsade om redan en månad tidigare.
14 personer jobbar inne på G4S när rånet inleds.
De har jobbat sedan klockan 19.00 och har nu bara några minuter kvar av sitt arbetspass.
Elenor Tewelde är en av dem och börjar känna sig trött.
Precis som många andra lyssnar hon på musik i sin mp3-spelare men blir uppmärksam på ett ihållande oväsen.
- Vi stod och gissade lite vad det kunde vara. Sedan hörde vi att det var ganska nära.
Ljudet de hör kommer från rånarnas helikopter.
Gruppledaren går ut för att se efter och kommer snabbt tillbaka. Han beordrar personalen att snabbt säkra pengarna.
Det tar ett fåtal minuter innan pengarna är inlåsta i gallerburar.
- Just då var man inte rädd. Man hade fått höra att ingen vet var uppräkningsrummet ligger. Att det är skyddat. Så man försökte lugna ner sig själv och tänka att de inte var på väg till oss.
Sedan hör de den första explosionen
Efter den andra explosionen råder det inte några tvivel för personalen om att man är utsatta för ett rån. De förstår också att rånarna inte är på väg mot valvet längre ner i byggnaden, utan den del av lokalen där de själva befinner sig.
Elenor Tewelde sitter nu ihopkrupen i ett hörn av rummet. Lugnet hon kände har på några få ögonblick bytts mot panik.
Gruppledaren larmar och har nu telefonkontakt med sina överordnade.
Nu återstår bara en dörr mellan personalen och rånarna.
- De är på väg till oss, säger gruppchefen upprepade gånger i telefonen.
Han väntar på klartecken från sina överordnade att få evakuera personalen.
De vet att de när som helst kan ställas öga mot öga med maskerade män med dragna vapen.
- Ingen ville stanna kvar men gjorde det på grund av att de som satt på andra sidan kameran inte kunde se rånarna.
Nu apteras en av dörrarna som leder in till personalen med den tredje sprängladdningen.
En ännu kraftigare explosion briserar och skickar dörrhandtaget som en projektil genom rummet samtidigt som vit rök sprids i lokalen.
Gruppledaren tar saken i egna händer och fattar ett beslut:
- Nu springer vi!
Han ser till att alla är ute ur lokalen innan han själv lämnar den. I ögonvrån ser han den första av rånarna ta sig in i uppräkningscentralen.
Via en nödutgång springer personalen nedför trapporna från plan sex till plan två.
De anställda på G4S har undvikit en konfrontation med några få sekunders marginal.
Med vinkelslip forceras två av fyra säkerhetsboxar med pengar och de tre männen börjar fylla sina medhavda postsäckar med sedelbuntar.
Det pyramidformade glastaket på G4S värdedepå är upplyst och väl synligt.
Nu går allt snabbt.
De tre männen hoppar ut. En glasruta forceras och med hjälp av stegarna tar man sig ner i lokalen.
Rånarna vet redan att den största mängden pengar vid denna tid på dygnet inte förvaras i valvet längst ner i byggnaden utan i uppräkningslokalen där anställda på G4S just nu arbetar med att placera 100 miljoner kronor i säkerhetsboxar.
På våningsplan sex spränger rånarna sönder en armerad glasruta. Den första av tre explosioner som tar dem närmare uppräkningsrummet.
05.19 blir det uppenbart att planeringen innefattar långt mer än själva rånet av värdedepån.
I Huddinge är tjänstgörande poliser på väg att avsluta nattens arbetspass när larmet går om det pågående rånet och de kastar sig i sina bilar.
På väg mot G4S-depån tvingas de dock stanna upp.
Här, och på fyra andra vägsträckor som leder till brottsplatsen, har fotanglar i form av kedjor med fastsvetsade skruvar spänts över vägbanan och säkrats med hänglås. De ska hindra polisen att nå fram innan rånet är genomfört.
När polisens helikoptrar beordras upp i luften från sin bas i Myttinge på Värmdö tar det stopp även där.
Utryckningspersonalen möts av en väska med en blinkande lampa, som inte kan tolkas som något annat än en sprängladdning.
Kodlåset till byggnaden har slagits sönder med yxa.
Helikoptrarna förblir på marken och dyrbara minuter och sekunder rinner polisen ur händerna.
Med dragna tjänstevapen tvingas de poliser som tagit sig fram till värdedepån fästa blicken på helikoptern som hovrar ovanför taket och agera åskådare till det pågående rånet.
Det smäller igen.
Rånarna har utlöst en andra sprängladdning, för att ta sig igenom en branddörr, inne i värdedepån.
För delar av polisen kommer allt som nu utspelar sig frustrerande nog inte som någon överraskning.
Det stämmer i allra högsta grad överens med vad man blivit tipsade om redan en månad tidigare.
14 personer jobbar inne på G4S när rånet inleds.
De har jobbat sedan klockan 19.00 och har nu bara några minuter kvar av sitt arbetspass.
Elenor Tewelde är en av dem och börjar känna sig trött.
Precis som många andra lyssnar hon på musik i sin mp3-spelare men blir uppmärksam på ett ihållande oväsen.
- Vi stod och gissade lite vad det kunde vara. Sedan hörde vi att det var ganska nära.
Ljudet de hör kommer från rånarnas helikopter.
Gruppledaren går ut för att se efter och kommer snabbt tillbaka. Han beordrar personalen att snabbt säkra pengarna.
Det tar ett fåtal minuter innan pengarna är inlåsta i gallerburar.
- Just då var man inte rädd. Man hade fått höra att ingen vet var uppräkningsrummet ligger. Att det är skyddat. Så man försökte lugna ner sig själv och tänka att de inte var på väg till oss.
Sedan hör de den första explosionen
Efter den andra explosionen råder det inte några tvivel för personalen om att man är utsatta för ett rån. De förstår också att rånarna inte är på väg mot valvet längre ner i byggnaden, utan den del av lokalen där de själva befinner sig.
Elenor Tewelde sitter nu ihopkrupen i ett hörn av rummet. Lugnet hon kände har på några få ögonblick bytts mot panik.
- Jag tror att jag bröt ihop redan vid den första explosionen. Jag hade en bild på min dotter som jag tog fram och höll i.Dottern har nyligen fyllt två år. Elenor Tewelde är rädd att inte få se henne igen.
Gruppledaren larmar och har nu telefonkontakt med sina överordnade.
Nu återstår bara en dörr mellan personalen och rånarna.
- De är på väg till oss, säger gruppchefen upprepade gånger i telefonen.
Han väntar på klartecken från sina överordnade att få evakuera personalen.
De vet att de när som helst kan ställas öga mot öga med maskerade män med dragna vapen.
- Ingen ville stanna kvar men gjorde det på grund av att de som satt på andra sidan kameran inte kunde se rånarna.
Nu apteras en av dörrarna som leder in till personalen med den tredje sprängladdningen.
En ännu kraftigare explosion briserar och skickar dörrhandtaget som en projektil genom rummet samtidigt som vit rök sprids i lokalen.
Gruppledaren tar saken i egna händer och fattar ett beslut:
- Nu springer vi!
Han ser till att alla är ute ur lokalen innan han själv lämnar den. I ögonvrån ser han den första av rånarna ta sig in i uppräkningscentralen.
Via en nödutgång springer personalen nedför trapporna från plan sex till plan två.
De anställda på G4S har undvikit en konfrontation med några få sekunders marginal.
Med vinkelslip forceras två av fyra säkerhetsboxar med pengar och de tre männen börjar fylla sina medhavda postsäckar med sedelbuntar.
05.49 går piloten ner för landning på taket igen.
Polisen kommer senare anta att rånet genomförts på tid.
Det förklarar också varför säckar fulla med pengar lämnats kvar inne i värdedepån.
Den summa man får med sig ombord utgör ett av de största rånbytena i svensk historia: 39,1 miljoner kronor, ämnade för bankomater i Stockholmsområdet, försvinner upp i luften med helikoptern.
Nedanför dem genomlider 14 personer ett rent helvete. De är instängda i ett fyra kvadratmeter stort utrymme, den sluss som leder in till valvet i säkerhetsdepån. Dörren bakom dem är låst och dörren in till valvet öppnas inte. De är instängda i 15-20 minuter. En kort tid i många sammanhang men definitivt inte i detta.
- Det kändes som att vi var där i evigheter. Det var svårt att andas, säger Elenor Tewelde.
Till slut blir de insläppta i valvet.
- Man kände sig trygg och lättad när man fick komma in där och då hade rånarna åkt.
Men minuter blir till timmar utan att hon och kollegerna får lämna byggnaden.
När en av polisens insatsstyrkor till slut tar sig in i lokalen och leder ut de 18 personer som befunnit sig på G4S har det gått över tre timmar sedan rånarna lämnat platsen.
Under tiden som gått har helikoptern hunnit lämna Västberga och göra två stopp, sannolikt för att släppa av rånarna, innan den gått ned för landning och övergivits i Täby.
De anställda på G4S förhörs av polis innan de får åka hem.
- Jag försökte lista ut vad fan som hände, säger Elenor Tewelde.
- Det landade nog inte förrän jag kom hem till mina föräldrar den kvällen och såg vad som skrivits.
Den 25 augusti, månaden innan rånet i Västberga, har svensk polis blivit kontaktad av kolleger i Serbien.
De har kommit över information om att ett rån av en värdedepå planeras i Sverige.
Under de kommande dagarna hör de av sig med allt fler detaljer: En helikopter av typen Bell Ranger ska användas. Den ska ta tre passagerare och flygas av en serbisk pilot. Rånet ska ske i en fyravåningsbyggnad där man ska spränga sig in. Bytet är på 100 miljoner kronor.
Polisen ser två tänkbara mål: I första hand det numera nedlagda företaget Panaxias depå i Bromma, som just då restaureras. I andra hand G4S i Västberga.
Man får också information om att polisens helikoptrar ska sprängas.
Uppgifter som till punkt och pricka stämmer överens med vad som sedan sker i Västberga.
Men polisen i Belgrad uppger också att rånet ska ske innan den 16 september, annars kommer det ställas in.
Den 14 och 15 september sätts Panaxias lokaler under bevakning av nationella insatsstyrkan och polisens helikoptrar förs i säkerhet.
Men ingenting händer och polisen bestämmer sig för att dra sig tillbaka och återgå till normal beredskap. Åtta dagar för tidigt, visar det sig.
Under dagarna efter rånet vänds förundran över rånarnas handlingskraft till frågor om politiker och polisers brist på densamma:
Hur kan vem som helst hämta ut ritningarna över en värdedepå? Ända sedan 2005 har säkerhetsföretagens branschorganisation Sweguard lobbat för att landets värdedepåer ska skyddsklassas. Nu ligger en orörd utredning på försvarsminister Sten Tolgfors bord utan att något hänt trots att en massiv våg av värderån härjat Sverige under 2000-talets första fem år.
Hur kan polisens helikoptrar med sådan enkelhet sättas ur spel? Dåvarande chefen för rikskrim, Tommy Hydfors, tvingas förklara att Myttinge är en tillfällig lösning och att man, trots att detta varit fallet ända sedan 2002, inte lyckats hitta en bättre helikopterbas.
Varför misslyckades polisen, trots de uppgifter man fått om att detta rån skulle äga rum, med att förebygga det?
De anställda på G4S i Västberga tvingas också konstatera att det man alltid sett som sin arbetsplats svaga punkt, glaspyramiden på taket, nu också kommit att utnyttjas vid ett rån.
I polisens egen utredning av sitt arbete kommer också skarp kritik att framkomma gällande bland annat att man inte gjort tillräckligt för att förebygga rånet och att det dröjde fyra timmar innan man lyckades evakuera personalen på G4S.
Polisen kommer senare anta att rånet genomförts på tid.
Det förklarar också varför säckar fulla med pengar lämnats kvar inne i värdedepån.
Den summa man får med sig ombord utgör ett av de största rånbytena i svensk historia: 39,1 miljoner kronor, ämnade för bankomater i Stockholmsområdet, försvinner upp i luften med helikoptern.
Nedanför dem genomlider 14 personer ett rent helvete. De är instängda i ett fyra kvadratmeter stort utrymme, den sluss som leder in till valvet i säkerhetsdepån. Dörren bakom dem är låst och dörren in till valvet öppnas inte. De är instängda i 15-20 minuter. En kort tid i många sammanhang men definitivt inte i detta.
- Det kändes som att vi var där i evigheter. Det var svårt att andas, säger Elenor Tewelde.
Till slut blir de insläppta i valvet.
- Man kände sig trygg och lättad när man fick komma in där och då hade rånarna åkt.
Men minuter blir till timmar utan att hon och kollegerna får lämna byggnaden.
När en av polisens insatsstyrkor till slut tar sig in i lokalen och leder ut de 18 personer som befunnit sig på G4S har det gått över tre timmar sedan rånarna lämnat platsen.
Under tiden som gått har helikoptern hunnit lämna Västberga och göra två stopp, sannolikt för att släppa av rånarna, innan den gått ned för landning och övergivits i Täby.
De anställda på G4S förhörs av polis innan de får åka hem.
- Jag försökte lista ut vad fan som hände, säger Elenor Tewelde.
- Det landade nog inte förrän jag kom hem till mina föräldrar den kvällen och såg vad som skrivits.
Den 25 augusti, månaden innan rånet i Västberga, har svensk polis blivit kontaktad av kolleger i Serbien.
De har kommit över information om att ett rån av en värdedepå planeras i Sverige.
Under de kommande dagarna hör de av sig med allt fler detaljer: En helikopter av typen Bell Ranger ska användas. Den ska ta tre passagerare och flygas av en serbisk pilot. Rånet ska ske i en fyravåningsbyggnad där man ska spränga sig in. Bytet är på 100 miljoner kronor.
Polisen ser två tänkbara mål: I första hand det numera nedlagda företaget Panaxias depå i Bromma, som just då restaureras. I andra hand G4S i Västberga.
Man får också information om att polisens helikoptrar ska sprängas.
Uppgifter som till punkt och pricka stämmer överens med vad som sedan sker i Västberga.
Men polisen i Belgrad uppger också att rånet ska ske innan den 16 september, annars kommer det ställas in.
Den 14 och 15 september sätts Panaxias lokaler under bevakning av nationella insatsstyrkan och polisens helikoptrar förs i säkerhet.
Men ingenting händer och polisen bestämmer sig för att dra sig tillbaka och återgå till normal beredskap. Åtta dagar för tidigt, visar det sig.
Under dagarna efter rånet vänds förundran över rånarnas handlingskraft till frågor om politiker och polisers brist på densamma:
Hur kan vem som helst hämta ut ritningarna över en värdedepå? Ända sedan 2005 har säkerhetsföretagens branschorganisation Sweguard lobbat för att landets värdedepåer ska skyddsklassas. Nu ligger en orörd utredning på försvarsminister Sten Tolgfors bord utan att något hänt trots att en massiv våg av värderån härjat Sverige under 2000-talets första fem år.
Hur kan polisens helikoptrar med sådan enkelhet sättas ur spel? Dåvarande chefen för rikskrim, Tommy Hydfors, tvingas förklara att Myttinge är en tillfällig lösning och att man, trots att detta varit fallet ända sedan 2002, inte lyckats hitta en bättre helikopterbas.
Varför misslyckades polisen, trots de uppgifter man fått om att detta rån skulle äga rum, med att förebygga det?
De anställda på G4S i Västberga tvingas också konstatera att det man alltid sett som sin arbetsplats svaga punkt, glaspyramiden på taket, nu också kommit att utnyttjas vid ett rån.
I polisens egen utredning av sitt arbete kommer också skarp kritik att framkomma gällande bland annat att man inte gjort tillräckligt för att förebygga rånet och att det dröjde fyra timmar innan man lyckades evakuera personalen på G4S.
I Serbien är landets högste polischef frustrerad över att uppgifterna
man skickat vidare till Sverige inte kommit till större nytta.
- Vi gjorde verkligen allt som stod i vår makt, utom att själva åka till Sverige och stoppa rånet, säger Milorad Veljovic till Aftonbladet.
Säkerhetskonsulten Dick Malmlund, tidigare säkerhetschef på Svensk Handel, ser det också som ett misslyckande att rånet kunde genomföras.
- Det skulle aldrig ha fullbordats. Man skulle kunna ha haft bevakning på mer än ett ställe och det fanns möjlighet att förhindra flykten därifrån. Det fanns ju prickskyttar på plats som bad om tillstånd att skjuta helikoptern och flygvapnet erbjöd sin hjälp att ta upp jakten men fick nej. Polisen säger att de inte ville ha en brinnande helikopter i Stockholm men den hade aldrig lyft om de fått skjuta på stjärtfenan.
- I stället blev det ett riktigt bottennapp där vissa kom undan och pengarna försvann. Det var en plump.
Polisen misslyckas med att stoppa rånet i Västberga. Men tack vare informationen från Serbien får den efterföljande utredningen en flygande start.
Flera misstänkta personers telefoner har övervakats sedan flera veckor tillbaka. Polisen misstänker att ett 20-tal personer är inblandade.
Nu inleds en enormt påkostad och resurskrävande polisutredning som ska komma att pågå i tio månader.
Enligt DN kostar den skattebetalarna tiotals miljoner kronor.
G4S utlyser en belöning på sju miljoner kronor för information som kan bidra till att klara upp rånet.
Det första gripandet kommer samma dag som rånet genomförts.
Hans Knutsen Öy var 2009 aktionsgruppledare för Rikskriminalpolisen och ansvarig för jakten på rånarna.
I "P3 Dokumentär" berättade han i fjol för första gången ingående om utredningen.
Han beskriver där en polisutredning som "vilade på tre ben":
Teknisk bevisning i form av främst DNA-spår och fingeravtryck.
Tvångsmedel i form av bland annat telefonavlyssning.
Analys av de misstänktas telefoner och telefontrafik, vilket bland annat gör att polisen kan ta reda på var de befinner sig i samband med rånet.
Kritiken till trots betraktar polisen själva rånarjakten som en framgång.
Hans Knutsen Öy om polisutredningen i "P3 Dokumentär":
- Jag tycker vi har lyckats jättebra, för grova rån är ju något som vi inte har särskilt hög uppklarningsprocent på men i det här fallet tycker jag vi har lyckats jättebra att få in många av dem som var inblandade.
Fem dagar efter rånet, den 28 september, grips två av personerna som ska komma att få de tyngsta fängelsestraffen:
Alexander Eriksson, känd som "Helikopterpiloten", misstänks för att ha flugit helikoptern under rånet.
Goran Bojovic, känd som "Hjärnan", misstänks ha värvat Eriksson och deltagit i planeringen av rånet.
Det krävs sedan månader, fram till januari 2010, innan polisen hittar ytterligare en av sina huvudmisstänkta. Han har flytt landet och gömmer sig nu i Dominikanska republiken.
Safa Kadhum är en av de tre rånarna som syns på övervakningsbilderna från värdedepån.
Polisen har stött på honom vid en rad tillfällen sedan millennieskiftet. Redan år 2000 deltog han i rånet mot Nationalmuseum där kända konstverk av Auguste Renoir och Rembrandt, värda 320 miljoner kronor, stals innan rånarna försvann i motorbåt.
Genom att dra in Kadhums pass gör man det plötsligt olagligt för honom att vistas utomlands. Han grips på så sätt av dominikansk polis och hämtas, efter häktningsbeslut, av svenska kriminalvårdare och poliser som flyger till Karibien med ett chartrat plan.
Det dröjer ytterligare månader innan Kadhum erkänner. Men faktumet att hans blod hittats på brottsplatsen ger honom till slut inget annat val.
Störst uppmärksamhet av de misstänkta får Alexander Eriksson.
Han är under rättegångarna, och än i dag, känd som "Helikopterpiloten" och döms i tingsrätten till sju års fängelse. Fram till tidpunkten för rånet har han haft en framgångsrik karriär som fotograf och bildproducent på TV4, där han varit inblandad i några av tv-kanalens mest kända produktioner.
Han är också marknadschef för ett vindkraftsbolag och flyger ofta helikopter, bland annat i samband med fotouppdrag.
Gripandet sker när han på väg till Las Palmas i Spanien då nationella insatsstyrkan stormar in på Arlanda och omhändertar honom.
De tyngsta bevisen mot Alexander Eriksson består i att hans DNA hittats på så väl en gps i helikoptern som på buntband som använts vid rånet och lämnats kvar i värdedepån.
Han fångades också på bild av en övervakningskamera på McDonald's i Hägernäs klockan 06.50 efter rånet. En 20 minuters promenad från platsen där helikoptern hittades.
Några dagar innan rånet har han också haft ett möte med Goran Bojovic.
Enligt polisen ett möte som gick ut på att värva Eriksson som pilot.
Enligt Eriksson handlade detta möte inte om något rån, utan om vindkraft, och att han var där som representant för det vindkraftsföretag han arbetade för.
Erikssons alibi, han var inte hemma hos sin familj under rånnatten, bestod i att han under natten för rånet hamnade i ett återfall av sitt drogmissbruk. Hög på bland annat kokain har han, i jakt på mer droger, rört sig i Stockholmsområdet under natten och morgonen innan han blivit rånad och till slut hamnat på McDonald's.
Under rättegångarna bedöms hans alibi som icke trovärdigt.
När tingsrättens dom kommer i oktober 2010 får Alexander Eriksson och Safa Kadhum de hårdaste straffen: Sju års fängelse vardera.
I samband med rättegången går dåvarande advokaten Leif Silbersky till attack mot att ett vittne, enligt vilket helikopterpiloten inte såg ut som Eriksson, uteslutits ur förundersökningen och förpassats till den så kallade "slasken".
Hans förklaring till dna-bevisningen är att han flugit denna helikopter i sitt jobb som pilot och vid ett flertal tillfällen riggat utrustning i den. Enligt förhör med personal på Roslagens helikopterflyg var den senaste gången han flög helikoptern, enligt deras loggböcker, den 1 juni 2008. Över ett år innan rånet.
Efter överklagan till hovrätten skärps straffet till åtta år.
"All-time high" konstaterar kammaråklagare Leif Görts efter hovrättsdomen. Han yrkade på maxstraffet tio års fängelse för de två huvudmännen.
Domen utgör ändå de längsta fängelsestraffen för ett enskilt rån i modern tid.
Ända sedan han greps har Alexander Eriksson hävdat sin oskuld.
I fjol höstas väntade han på svar på sin resningsansökan till Högsta domstolen.
I denna hade advokaten Ragnar von Beetzen samlat ytterligare sex vittnen, tidigare utelämnade ur förundersökningen, som sa att de sett rånhelikoptern i luften samtidigt som Alexander Eriksson befunnit sig på McDonald's.
Han har också fått bekräftelse från Statens kriminaltekniska laboratorium att det är tekniskt möjligt att hans DNA kunnat spridas till olika delar av helikoptern av någon annan.
Det blev dock avslag för hans resningsansökan.
- Jag är ledsen, besviken och arg, sa han till Norrtälje tidning efter beskedet.
- Min advokat har bevisat att jag inte är piloten. Han har bevisat att jag inte stulit helikoptern. HD väljer nu att inte ens redogöra för sitt beslut.
I slutet av januari 2015 har Alexander Eriksson avtjänat sitt straff och är då en fri man.
Han har en skuld till Kronofogden på 49,7 miljoner kronor, den största delen skadestånd som ska betalas tillsammans med de andra dömda till G4S och 25 målsägande, och har dragit på sig ytterligare kostnader för att försöka bevisa sin oskuld.
Den rånvåg som sköljde över Sverige från millennieskiftet fram till mitten av 2000-talet hade vid tidpunkten för Helikopterrånet kuvats med en rad åtgärder.
Polisen förändrade sitt sätt att arbeta och tillsatte särskild personal med rånen som sin huvudsakliga arbetsuppgift.
Säkerhetsbranschen satsade hårt på nya tekniska lösningar med vilka stulna kontanter förstördes av infärgning.
Att en helikopter användes för att komma åt pengarna i värdedepån i Västberga kan ses som ett tecken på att alla andra metoder, från att använda hjullastare till bilar för att forcera sig in vid tidigare rån, vid det här laget hade mött tillräckligt motstånd för att bekämpas.
Utredningen från branschorganisationen Sweguard, numera Säkerhetsbranschen, fick gehör hos regeringen efter rånet och från och med december 2009 är landets 15 värdedepåer klassade som skyddsobjekt.
Ritningarna över dem är inte längre offentlig handling och klassificeringen ger också möjlighet till utökade säkerhetsåtgärder.
Helikopterrånet kan betraktas som ett slut på rån av samma storlek med tillvägagångssätt av samma slag. Om än ett tillfälligt sådant.
- Att vi inte skulle drabbas av några spektakulära rån i framtiden... det tror jag inte för ett ögonblick. Jag är fullkomligt övertygad om att det finns några smarta gossar som fantiserar och planerar nya saker, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
Även om Sverige kommit långt med att utveckla system där pengar förstörs vid ett värderån är de inte perfekta.
Det finns heller inga tekniska hjälpmedel för att upptäcka färgade sedlar i bruk.
Enligt uppgift beräknas en tredjedel av de kontanter som ska förstöras av de infärgningssystem som används fortfarande kunna användas som betalningsmedel.
Inom säkerhetsbranschen finns förslag på säkerhetssystem som bränner kontanter eller limmar ihop dem till en oupplöslig klump vid ett rån som hittills inte fått gehör.
En av de främsta nycklarna till effektiv bekämpning av värdetransporter och värdedepåer i framtiden ligger enligt Jerzy Sarnecki i att bli bättre på att kartlägga de kriminella.
Organiserad brottslighet i Sverige har under 15 års tid blivit mycket skicklig på att samla personer för ett rån, där alla har mycket specifika roller och inte alltid känner till exakt vilka alla de andra inblandade är, och sedan upplösa gruppen så fort rånet är genomfört.
- Med rätt typ av underrättelseinformation kan man se vilka personer som hänger ihop med vilka. Vilka som är centrala för nätverken. Det är dessa man ska sätta under bevakning.
- Om du tar helikopterrånet som exempel. Man vet att det här rånet kommer inträffa. Det får man veta från serbisk polis... men sen. Ja, sen kan man inte värdera informationen riktigt. Tidpunkten stämmer inte. Trots att man har informationen så missar man det. Jag fördömer inte polisen men tror att det här är något man skulle kunna utveckla.
- Men det är komplicerade saker. Det kräver väldigt mycket kunskap och skickliga analytiker som har tillgång till relevant data. Man har rätt ofta att det redan finns programvara som inte används till sin fulla kapacitet.
Av de 39 158 000 kronor som stals har bara 56 000 återfunnits hos två av de dömda.
- Vi gjorde verkligen allt som stod i vår makt, utom att själva åka till Sverige och stoppa rånet, säger Milorad Veljovic till Aftonbladet.
Säkerhetskonsulten Dick Malmlund, tidigare säkerhetschef på Svensk Handel, ser det också som ett misslyckande att rånet kunde genomföras.
- Det skulle aldrig ha fullbordats. Man skulle kunna ha haft bevakning på mer än ett ställe och det fanns möjlighet att förhindra flykten därifrån. Det fanns ju prickskyttar på plats som bad om tillstånd att skjuta helikoptern och flygvapnet erbjöd sin hjälp att ta upp jakten men fick nej. Polisen säger att de inte ville ha en brinnande helikopter i Stockholm men den hade aldrig lyft om de fått skjuta på stjärtfenan.
- I stället blev det ett riktigt bottennapp där vissa kom undan och pengarna försvann. Det var en plump.
Polisen misslyckas med att stoppa rånet i Västberga. Men tack vare informationen från Serbien får den efterföljande utredningen en flygande start.
Flera misstänkta personers telefoner har övervakats sedan flera veckor tillbaka. Polisen misstänker att ett 20-tal personer är inblandade.
Nu inleds en enormt påkostad och resurskrävande polisutredning som ska komma att pågå i tio månader.
Enligt DN kostar den skattebetalarna tiotals miljoner kronor.
G4S utlyser en belöning på sju miljoner kronor för information som kan bidra till att klara upp rånet.
Det första gripandet kommer samma dag som rånet genomförts.
Hans Knutsen Öy var 2009 aktionsgruppledare för Rikskriminalpolisen och ansvarig för jakten på rånarna.
I "P3 Dokumentär" berättade han i fjol för första gången ingående om utredningen.
Han beskriver där en polisutredning som "vilade på tre ben":
Teknisk bevisning i form av främst DNA-spår och fingeravtryck.
Tvångsmedel i form av bland annat telefonavlyssning.
Analys av de misstänktas telefoner och telefontrafik, vilket bland annat gör att polisen kan ta reda på var de befinner sig i samband med rånet.
Kritiken till trots betraktar polisen själva rånarjakten som en framgång.
Hans Knutsen Öy om polisutredningen i "P3 Dokumentär":
- Jag tycker vi har lyckats jättebra, för grova rån är ju något som vi inte har särskilt hög uppklarningsprocent på men i det här fallet tycker jag vi har lyckats jättebra att få in många av dem som var inblandade.
Fem dagar efter rånet, den 28 september, grips två av personerna som ska komma att få de tyngsta fängelsestraffen:
Alexander Eriksson, känd som "Helikopterpiloten", misstänks för att ha flugit helikoptern under rånet.
Goran Bojovic, känd som "Hjärnan", misstänks ha värvat Eriksson och deltagit i planeringen av rånet.
Det krävs sedan månader, fram till januari 2010, innan polisen hittar ytterligare en av sina huvudmisstänkta. Han har flytt landet och gömmer sig nu i Dominikanska republiken.
Safa Kadhum är en av de tre rånarna som syns på övervakningsbilderna från värdedepån.
Polisen har stött på honom vid en rad tillfällen sedan millennieskiftet. Redan år 2000 deltog han i rånet mot Nationalmuseum där kända konstverk av Auguste Renoir och Rembrandt, värda 320 miljoner kronor, stals innan rånarna försvann i motorbåt.
Genom att dra in Kadhums pass gör man det plötsligt olagligt för honom att vistas utomlands. Han grips på så sätt av dominikansk polis och hämtas, efter häktningsbeslut, av svenska kriminalvårdare och poliser som flyger till Karibien med ett chartrat plan.
Det dröjer ytterligare månader innan Kadhum erkänner. Men faktumet att hans blod hittats på brottsplatsen ger honom till slut inget annat val.
Störst uppmärksamhet av de misstänkta får Alexander Eriksson.
Han är under rättegångarna, och än i dag, känd som "Helikopterpiloten" och döms i tingsrätten till sju års fängelse. Fram till tidpunkten för rånet har han haft en framgångsrik karriär som fotograf och bildproducent på TV4, där han varit inblandad i några av tv-kanalens mest kända produktioner.
Han är också marknadschef för ett vindkraftsbolag och flyger ofta helikopter, bland annat i samband med fotouppdrag.
Gripandet sker när han på väg till Las Palmas i Spanien då nationella insatsstyrkan stormar in på Arlanda och omhändertar honom.
De tyngsta bevisen mot Alexander Eriksson består i att hans DNA hittats på så väl en gps i helikoptern som på buntband som använts vid rånet och lämnats kvar i värdedepån.
Han fångades också på bild av en övervakningskamera på McDonald's i Hägernäs klockan 06.50 efter rånet. En 20 minuters promenad från platsen där helikoptern hittades.
Några dagar innan rånet har han också haft ett möte med Goran Bojovic.
Enligt polisen ett möte som gick ut på att värva Eriksson som pilot.
Enligt Eriksson handlade detta möte inte om något rån, utan om vindkraft, och att han var där som representant för det vindkraftsföretag han arbetade för.
Erikssons alibi, han var inte hemma hos sin familj under rånnatten, bestod i att han under natten för rånet hamnade i ett återfall av sitt drogmissbruk. Hög på bland annat kokain har han, i jakt på mer droger, rört sig i Stockholmsområdet under natten och morgonen innan han blivit rånad och till slut hamnat på McDonald's.
Under rättegångarna bedöms hans alibi som icke trovärdigt.
När tingsrättens dom kommer i oktober 2010 får Alexander Eriksson och Safa Kadhum de hårdaste straffen: Sju års fängelse vardera.
I samband med rättegången går dåvarande advokaten Leif Silbersky till attack mot att ett vittne, enligt vilket helikopterpiloten inte såg ut som Eriksson, uteslutits ur förundersökningen och förpassats till den så kallade "slasken".
Hans förklaring till dna-bevisningen är att han flugit denna helikopter i sitt jobb som pilot och vid ett flertal tillfällen riggat utrustning i den. Enligt förhör med personal på Roslagens helikopterflyg var den senaste gången han flög helikoptern, enligt deras loggböcker, den 1 juni 2008. Över ett år innan rånet.
Efter överklagan till hovrätten skärps straffet till åtta år.
"All-time high" konstaterar kammaråklagare Leif Görts efter hovrättsdomen. Han yrkade på maxstraffet tio års fängelse för de två huvudmännen.
Domen utgör ändå de längsta fängelsestraffen för ett enskilt rån i modern tid.
Ända sedan han greps har Alexander Eriksson hävdat sin oskuld.
I fjol höstas väntade han på svar på sin resningsansökan till Högsta domstolen.
I denna hade advokaten Ragnar von Beetzen samlat ytterligare sex vittnen, tidigare utelämnade ur förundersökningen, som sa att de sett rånhelikoptern i luften samtidigt som Alexander Eriksson befunnit sig på McDonald's.
Han har också fått bekräftelse från Statens kriminaltekniska laboratorium att det är tekniskt möjligt att hans DNA kunnat spridas till olika delar av helikoptern av någon annan.
Det blev dock avslag för hans resningsansökan.
- Jag är ledsen, besviken och arg, sa han till Norrtälje tidning efter beskedet.
- Min advokat har bevisat att jag inte är piloten. Han har bevisat att jag inte stulit helikoptern. HD väljer nu att inte ens redogöra för sitt beslut.
I slutet av januari 2015 har Alexander Eriksson avtjänat sitt straff och är då en fri man.
Han har en skuld till Kronofogden på 49,7 miljoner kronor, den största delen skadestånd som ska betalas tillsammans med de andra dömda till G4S och 25 målsägande, och har dragit på sig ytterligare kostnader för att försöka bevisa sin oskuld.
Den rånvåg som sköljde över Sverige från millennieskiftet fram till mitten av 2000-talet hade vid tidpunkten för Helikopterrånet kuvats med en rad åtgärder.
Polisen förändrade sitt sätt att arbeta och tillsatte särskild personal med rånen som sin huvudsakliga arbetsuppgift.
Säkerhetsbranschen satsade hårt på nya tekniska lösningar med vilka stulna kontanter förstördes av infärgning.
Att en helikopter användes för att komma åt pengarna i värdedepån i Västberga kan ses som ett tecken på att alla andra metoder, från att använda hjullastare till bilar för att forcera sig in vid tidigare rån, vid det här laget hade mött tillräckligt motstånd för att bekämpas.
Utredningen från branschorganisationen Sweguard, numera Säkerhetsbranschen, fick gehör hos regeringen efter rånet och från och med december 2009 är landets 15 värdedepåer klassade som skyddsobjekt.
Ritningarna över dem är inte längre offentlig handling och klassificeringen ger också möjlighet till utökade säkerhetsåtgärder.
Helikopterrånet kan betraktas som ett slut på rån av samma storlek med tillvägagångssätt av samma slag. Om än ett tillfälligt sådant.
- Att vi inte skulle drabbas av några spektakulära rån i framtiden... det tror jag inte för ett ögonblick. Jag är fullkomligt övertygad om att det finns några smarta gossar som fantiserar och planerar nya saker, säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
Även om Sverige kommit långt med att utveckla system där pengar förstörs vid ett värderån är de inte perfekta.
Det finns heller inga tekniska hjälpmedel för att upptäcka färgade sedlar i bruk.
Enligt uppgift beräknas en tredjedel av de kontanter som ska förstöras av de infärgningssystem som används fortfarande kunna användas som betalningsmedel.
Inom säkerhetsbranschen finns förslag på säkerhetssystem som bränner kontanter eller limmar ihop dem till en oupplöslig klump vid ett rån som hittills inte fått gehör.
En av de främsta nycklarna till effektiv bekämpning av värdetransporter och värdedepåer i framtiden ligger enligt Jerzy Sarnecki i att bli bättre på att kartlägga de kriminella.
Organiserad brottslighet i Sverige har under 15 års tid blivit mycket skicklig på att samla personer för ett rån, där alla har mycket specifika roller och inte alltid känner till exakt vilka alla de andra inblandade är, och sedan upplösa gruppen så fort rånet är genomfört.
- Med rätt typ av underrättelseinformation kan man se vilka personer som hänger ihop med vilka. Vilka som är centrala för nätverken. Det är dessa man ska sätta under bevakning.
- Om du tar helikopterrånet som exempel. Man vet att det här rånet kommer inträffa. Det får man veta från serbisk polis... men sen. Ja, sen kan man inte värdera informationen riktigt. Tidpunkten stämmer inte. Trots att man har informationen så missar man det. Jag fördömer inte polisen men tror att det här är något man skulle kunna utveckla.
- Men det är komplicerade saker. Det kräver väldigt mycket kunskap och skickliga analytiker som har tillgång till relevant data. Man har rätt ofta att det redan finns programvara som inte används till sin fulla kapacitet.
Var finns resten av pengarna? Och vilka låg bakom planeringen och beslutet att verkställa rånet?
Att de hamnat i Serbien och hos en person känd som "Gudfadern" har varit ett av spåren.
Det avfärdades dock av Hans Knutsen Öy i fjol.
- Vad gäller Serbien var det bara så att man försökte få tag på en pilot där nere. Det har stått att "Gudfadern" skulle ligga bakom men hans enda uppgift var att hitta en pilot och det lyckades han inte med, sa han i "P3 Dokumentär".
Det pyramidformade glastaket på värdedepån i Västberga är numera omgett av uppspända stålvajrar. En åtgärd som omöjliggör en landning med helikopter och en knappt synlig påminnelse om ett Sveriges mest uppmärksammade rån.
Det dröjde ända till rättegången 2010 innan Elenor Tewelde i detalj fick möjlighet att ta till sig hela rånförloppet, efter att ha fått se videomaterialet från säkerhetskamerorna inne i värdedepån.
När kolleger vittnade om vad de varit med om besökte hon själv tingsrättsförhandlingarna.
Det fanns en tanke som hade varit svår att släppa fram till dess:
- Tänk om. Tänk om vi stannat kvar i uppräkningscentralen. Om vi inte själva fattat beslutet att ta oss därifrån.
Att läsa om rånet den första tiden var en otrevlig upplevelse för henne.
- Det skrevs om hur spektakulärt det var och hur bra rånarna hade gjort det. Det var kommentarer överallt om hur coolt det var.
- Det var bara hemskt. Förstod de inte att det fanns människor där inne?
Efter rånet träffades kollegerna som jobbade den natten ofta. Det blev ett sätt att bearbeta vad de varit med om.
- Det var ingen annan som kunde förstå känslan man hade den stunden. Om någon av oss inte hade fått ett avslut försökte vi hjälpa varandra och se till så att den personen kunde få det.
Livet har sedan länge återgått till det normala.
- Men jag minns fyrverkerierna på nyårsafton 2009. De blev minnen från explosionerna. Jag fick tillbaka samma känslor och orkade inte vara kvar utan gick in och lyssnade på musik bara för att få bort ljudet.
Och en sak har förändrats för gott.
- Jag kommer aldrig mer jobba med något som har med värde att göra. Bara för att inte utsätta mig för den risken.
- Det bestämde jag samma dag som det hände.
http://www.expressen.se/nyheter/dokument/sanningen-om-helikopterranet/
Att de hamnat i Serbien och hos en person känd som "Gudfadern" har varit ett av spåren.
Det avfärdades dock av Hans Knutsen Öy i fjol.
- Vad gäller Serbien var det bara så att man försökte få tag på en pilot där nere. Det har stått att "Gudfadern" skulle ligga bakom men hans enda uppgift var att hitta en pilot och det lyckades han inte med, sa han i "P3 Dokumentär".
Det pyramidformade glastaket på värdedepån i Västberga är numera omgett av uppspända stålvajrar. En åtgärd som omöjliggör en landning med helikopter och en knappt synlig påminnelse om ett Sveriges mest uppmärksammade rån.
Det dröjde ända till rättegången 2010 innan Elenor Tewelde i detalj fick möjlighet att ta till sig hela rånförloppet, efter att ha fått se videomaterialet från säkerhetskamerorna inne i värdedepån.
När kolleger vittnade om vad de varit med om besökte hon själv tingsrättsförhandlingarna.
Det fanns en tanke som hade varit svår att släppa fram till dess:
- Tänk om. Tänk om vi stannat kvar i uppräkningscentralen. Om vi inte själva fattat beslutet att ta oss därifrån.
Att läsa om rånet den första tiden var en otrevlig upplevelse för henne.
- Det skrevs om hur spektakulärt det var och hur bra rånarna hade gjort det. Det var kommentarer överallt om hur coolt det var.
- Det var bara hemskt. Förstod de inte att det fanns människor där inne?
Efter rånet träffades kollegerna som jobbade den natten ofta. Det blev ett sätt att bearbeta vad de varit med om.
- Det var ingen annan som kunde förstå känslan man hade den stunden. Om någon av oss inte hade fått ett avslut försökte vi hjälpa varandra och se till så att den personen kunde få det.
Livet har sedan länge återgått till det normala.
- Men jag minns fyrverkerierna på nyårsafton 2009. De blev minnen från explosionerna. Jag fick tillbaka samma känslor och orkade inte vara kvar utan gick in och lyssnade på musik bara för att få bort ljudet.
Och en sak har förändrats för gott.
- Jag kommer aldrig mer jobba med något som har med värde att göra. Bara för att inte utsätta mig för den risken.
- Det bestämde jag samma dag som det hände.
http://www.expressen.se/nyheter/dokument/sanningen-om-helikopterranet/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar