Det är något visst med en rättshaverist

Men vad kommer egentligen först, hönan eller ägget? Är en rättshaverist en vanlig person som drabbats av en orättvisa som hon eller han inte kan släppa? Eller handlar det om ett maniskt beteende som redan finns där, men får sitt utlopp av att något inträffar?

Man känner man igen rättshaveristen på hans rädsla för tornrum (horror vacui). De fyller alltid sina A4-ark till bristningsgränsen, ut till marginalerna med obefintligt radavstånd. Som om det effektiva utnyttjandet av pappersytan skulle göra innehållet mer sant.

- Jag tror att det finns en grundläggande personlighet, en tvångsmässig karaktär, som fungerar som grogrund om personen ifråga råkar ut för en oförrätt.

En förlorad vårdnadstvist eller ett försäkringsärende, kan ha varit den tändande gnistan. Därefter har personen fastnat i kränkningen och kan inte släppa taget. Till slut fyller konflikter hela människans livsinnehåll, och upplevelsen är att ingen lyssnar.

Men om bemötandet från den berörda myndighetens sida hade varit bättre från första början, hade mycket lidande kunnat undvikas.

Mitt råd är att artigt lyssna, nicka, ev ge en slant och sedan skynda vidare till något mer givande och låta personen hitta andra att predika för.