I äldre gangsterfilmer köper huvudpersonen eleganta kostymer så fort pengahögen börjar växa under madrassen. Det handlar om att häva sig över sitt ursprung, den amerikanska drömmen nerkokt till sin essens. Filmer som Gudfadern och Scarface har därför en naturlig dramaturgisk kurva och gangstern möter uppgång och fall i ren skjorta (även om Al Pacino blir lite kokaindammig mot slutet av Scarface).På senare tid har mytologin blivit grumligare. Är drömmen fortfarande att komma upp sig, eller räcker det med att få gå runt med en pistol i bältet och bära luva?
Brädspelet Sthlm maffia, vars regelsamling inleds med ett citat från filmen Pusher, rör sig i den undre världens skabbigare regioner. ”I det här spelet kan man bli heroinist!”, som Sthlm maffias skapare Johannes Samuelsson glatt berättar för mig.
Spelet går ut på att man får en boss som ska leda ett gäng. Varje spelomgång drar man två nya kort som kan innehålla gängmedlemmar, brott som begås genom att slå tärningar, eller nya verksamheter att sköta. Man kan råna banker, smuggla kokain eller döda sina medspelares underhuggare.
Spelet är gjort med glimten i ögat. Här är karaktärerna rena stereotyper och heter saker som Slobo, Alby-Stoffe eller Tjack-Putte. De kan bli både kolatorsk och haschtomtar om man har otur.
http://www.stockholmsfria.nu/artikel/83565
Min pojkvän och jag har spelat det här spelet typ 20 gånger sen vi fick det i julas. Det är sjukt skönt att kunna få ut alla aggressioner man har på varandra genom ett spel. Om han gör något jag inte gillar så är det bara för mig att skjuta ihäl hans gäng och skicka honom till Karolinska!
SvaraRadera