Klubbarna ligger avsides och det är bäst att alltid ha bilen med sig. Man får inte säga eller göra fel, men vad som ingår i beteckningen ”fel” kan skifta från en gång till en annan. Allt jag kan säga är att mc-fester hos de tyngsta klubbarna är ren och skär terrorbalans.
Ingen vill bete sig illa. Att komma så långt att man får ryggmärken till klubbvästarna har krävt så mycket disciplin, pengar och hårt arbete att ingen riskerar sin position genom att mopsa mot en rödvit 81-gud.
Det jag tyckte om med festerna var att ingen lägre stående klubbmedlem raggade utan ”tillstånd” från en högre rankad klubbmedlem. Ingen tafsade, ingen pratade om pengar och ingen betedde sig illa. Visst förekommer undantag, precis som på alla ställen, men i stora drag kände jag mig trygg i umgänget….så länge jag följde reglerna, men även där brast det till slut.
I kommande inlägg ska jag berätta hur jag fattade det medvetna beslutet att bege mig in i en destruktiv värld utan gränser. Jag ska berätta om hjärntvätt, utanförskap, isolering och paranoia; ett aktuellt ämne, eftersom samma tekniker används inom all destruktiv rekrytering.
Jag ska berätta om hur det är att komma hem och inse att dörren är upplåst. Hur känns det när man inser att någon brutit sig in? En klubbmedlem hade blivit intresserad av mig och behövde gå igenom min lägenhet; jag kunde ju ha varit snut. Man kan aldrig vinna över paranoia.
https://divelliprivat.wordpress.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar